Mindre kors, sparvuggla och rödhake

Det blev en tvåtimmarsvandring ute vid Tinnerö i går. Tanken var, förutom att få frisk luft och motion, att försöka få in några nya årskryss. Det gick sådär. Två mindre korsnäbbar flög över, annars förvånades jag än en gång över hur tyst det var i skogspartierna. Är det snön som gör skogen så tyst? Okej, en liten flock kungsfåglar födosökte högt uppe i några granar, men de andra skogsmesarna som tofsmes och talltita, sågs inte till.

+++

Det var fågelfattigt överlag och rent skådarmässigt var promenaden på väg att bli underkänd. Då, bara några hundra meter från parkeringen, såg jag en fågel i en ektopp. Upp med handkikaren och . . . javisst, en sparvuggla! Den lilla "bollen" satt och spanade efter något ätbart, dvs om nån talgoxe eller liknande skulle flyga förbi. Som vanligt när det vankas fototillfälle låg kamerna kvar hemma, annars är ugglor lätta att komma nära. Så även den här, jag ställde mig bara ca 25 meter från sparvugglan och den tittade inte ens på mig! En fin obs. Även om sparvuggla är en ganska vanlig art ser man den sällan, däremot har man bra chans att höra den. Ugglor börja ropa redan i februari och fortsätter in i mars och april. Sparvugglan har en mjuk upprepad vissling som är lätt att härma och på så vis få fågeln att bli intresserad.



+++



Hemmavid har en rödhake (bilden) börjat ta för sig vid fågelbordet, den kommer på långa besök varje dag. För mig är rödhaken så starkt förknippad med höst och vår då det formligen kan krylla av dessa tuffingar. Ni som varit vid Ottenby en morgon i oktober vet vad jag pratar om. Att se den i halvmeterdjup snö känns fortfarande konstigt, även om det säkert är en syn man får vänja sig vid. Rödhake blir en allt vanligare övervintrare i Sverige.