På östgötaslätten är sånglärkan en karaktärsfågel. Så här års för den en rätt så anonym tillvaro på åkrarna i sin jakt på föda, inte alls som vårens frenetiska sång och spelflykt. Idag stannade jag en kort stund vid Björkeberg och spanade efter rovfåglar (magert, minst sagt) då ett par lärkor flög förbi och jag fick genast vårkänslor i kroppen. Även om sånglärkor i september bara ger ifrån sig ett puttrigt, kort lockläte kunde jag i mitt inre höra den underbart sprudlande sången.
Och jag mindes mars, den iskalla mars 2010, när jag en gnistrande solig dag sett snösparvar oroligt gå omkring på en snöklädd åker utanför Strå. Det var fortfarande vinter, kylan vägrade att ge med sig. Men på vägen hem fick jag äntligen vårkänslor. En sånglärka hade hittat ända upp till Östergötland, vid en vägkant utanför Skänninge där någon skottat bort lite snö såg jag den leta efter mat. När jag stannade bilen och klev ur flög den iväg och lockade - puttrigt och kort även då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar